En söndagkväll

Jag är ju som bekant politiskt intresserad. Ägnar stora delar av dygnet åt lokalpolitik, följer på fritiden nationell och internationell politik. Samhällsfrågor engagerar mig, såväl Gazakrig som biogas och sjukförsäkringar. Men jag har väldigt svårt för dueller och partiledardebatter. I söndags försökte jag mobilisera engagemang för partiledaredebatten på SVT. Det gick sådär. Det blev ett zappande fem minuter debatt, fem minuter sport, fem minuter debatt och fem minuter solens mat osv. Recensionerna dagen efter sa att det hade varit en bra debatt. Kanske så. Men det jag såg var ganska förutsägbart, opersonligt och slagordsmässigt. Har funderat på varför det är så?. Det finns de som menar att det beror på att Persson, Westerberg och Erlander höll en högre nivå än Reinfeldt, Sahlin och Björklund. Jag tror inte att det handlar om det. Jag skyller på PR konsulterna. Numera är alla så rädda för att misstolkas att man inte vågar sig på komplicerade resonemang. Allt skall ske enligt förutbestämda planen, enligt mallen. Resultatet blir slagord som svar på svåra frågeställningar och en ständig återupprepning av kända ståndpunkter. Säkert effektivt men en smula tråkigt. Hittade en artikel av Per T Ohlson där han utvecklar ett liknande resonemang om än en smula nostalgiskt och elitistiskt men ändå läsvärt. Men jag lovar jag skall ge partiledardebatterna ett nytt försök kanske med något gott från solens mat till. Jag tror att det kan göra susen.