Vaknar lätt huvudverk. Tänker att friidrotts VM känns mer lockande än en dag i stadshuset. Men Luther har mig i ett stadigt grepp, släpar mig upp. Naturligtvis torrt bröd till frukost. På plats i stadshuset. 1200 sidor skollag väntar på mig på skrivbordet. Inte nu läser den senare. På mailen inget nytt inget intressant. Behöver kaffé kanske berätta en historia för Mats. Inget kaffé ingen Mats. Kanske skulle skicka in den där artikeln. Bara kolla arbetslöshetssiffrorna, ringer kompisen på arbetsförmedlingen, ingen svarar. Tittar på 1200 sidor skollag. Kanske senare.
Den där andra artikeln då. Måste kolla siffrorna om sjukskrivningar. Ringer min vän på försäkringskassan. Ingen svarar.
Ringer ombudsmannen, han har musarm, vi pratar krämpor en stund.
Tittar på skollagen igen, kanske i eftermiddag.
Men jag inser ändå någonstans att det är bara meningslöst att göra motstånd. Det bara är en sådan där dag.
För inte är det väl början på det som Kjell Höglund beskriver. Det jag lyssnat på men aldrig riktigt förstått. Hjälp jag är väl inte på väg att vänja mig!!
Risk att hederligt folk flyr Linköping när våldet stegras
2 månader sedan
nej Jakob man vänjer sig aldrig vid 1200 sidor skollag, det är mer att betrakta som en kärleksrelation....du vet, upptäcka nya sidor varje dag, hihi!
SvaraRadera