Lars Leijonborg avgår.

Det är inte så att jag upptäckt först nu att han avgått, men andra saker har varit viktigare än att kommentera just det. Nyheten var ju inte oväntad och som sig bör har hans karriär summerats och uvärderats av politiska tyckare. Det hade inte jag tänkt göra. Leijonborg väcker inga starkare känslor hos mig, han ger ett kompetent och påläst intryck som högskoleminister. Däremot kommer han för mig att alltid förknippas med förslaget om språtest för att bli svensk medborgare. Om detta har det skrivits mycket och jag tänker inte repetera sådant som skrivits bättre på andra ställen. Däremot lyssnade jag på Maria Abrahamson ( (m) knuten journalist och ledarskribent) förra veckan. Hon beskrev hur hon följt med Alliansens partiledare till Jönköping för att dela ut ett pris till årets entreprenör. En kille med invandrarbakgrund som dragit igång ett företag som gick bra skulle få priset. Onekligen en bedrift eftersom han hade mycket bristfälliga språkkunskaper (prisutdelningen skedde med hjälp av tolk). Och frågan som Maria Abrahamson och jag ställer mig är varför Lars Leijonborg driver en politik som innebär att man i ena stunden kan dela ut pris som årets entreprenör i Sverige till en person och i andra stunden gå till val och vinna röster på att neka samma person medborgarskap. Jag skulle kunna använda starka ord för att berätta vad jag tycker om detta men poängen var att det är därför jag har svårt att respektera Lars Leijonoborgs politisk gärning. Vilket kanske är orättvist men så är det.